Snart tre år har gått sedan en enig nämnd i Stockholms stad fattade beslut om att styra bort medel från särlösningar i skolan till förmån för inkludering. Samtidigt markerade de på bred front att tilläggsbelopp för barn med omfattande behov av särskilt stöd och extraordinära stödinsatser inte skulle delas ut när behoven gällde undervisningssituationen. De hade upplevt ”skenande kostnader” hette det. Utan att analysera vad dessa eventuellt kunde bero på, antogs att det helt enkelt måste handla om friskolor som ville sko sig och föräldrar som ville skaffa fördelar för det egna barnet, på skattebetalarnas bekostnad.
I själva verket fanns flera tydligt drivande faktorer: Under 2012 monterades den kommunala resursskolan S:t Örjan ner. En ny lagstiftning från 2011 säger att elever med en intellektuell förmåga över de lägsta två procenten i befolkningen inte längre tillhör särskolan oavsett andra kognitiva funktionsnedsättningar. En stor satsning inom psykiatrin i Stockholm hade gjorts för att minska de fleråriga köerna för att utreda neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och verkligen upptäcka dessa barn tidigt. Skola i Stockholm som helhet led skriande lokalbrist efter utförsäljningarna av stadens fastigheter, vilket i sig innebar att mycket små möjligheter fanns för särlösningar inom ramen för den egna skolan.
Själv hörde jag för första gången ordet ”inkludering” när min son skulle börja förskoleklass. Då uppgav rektor det som skäl för att hans skola inte hade några mindre grupper. Han hade gått på en resursförskola och jag blev helt överraskad över att skolan kunde tro att han skulle kunna fungera i en vanlig klass. Ingen som kände eller hade arbetat med honom trodde det. Min man och jag fick sedan också veta att de helt enkelt inte hade en enda lokal på den 1000 barn starka skolan, lämplig att starta en liten grupp i. Förresten visst ville vi väl att vår son skulle inkluderas? Jo det ville vi ju så klart. Som förälder hoppas en i det längsta att de svårigheter ens barn uppvisar, att klara det som andra barn klarar, skall växa bort.
Det fungerande inte och vi fick så småningom plats på en fantastisk resursskola. Med en kombination av autismkunskap och långtgående anpassningar i både pedagogik och bemötande kan de hjälpa barn med dessa behov att klara skolans kunskapskrav utifrån sin intellektuella förmåga. Där gick vi alltså när vi vid skolstarten 2013 fick veta att skolan inte längre skulle tilldelas några tilläggsbelopp beroende på en förändrad resursfördelningsmodell som skulle vara helt implementerad 2016.
Det blev naturligtvis kaos, katastrof och demonstrationer, och det blev också startpunkten för föräldranätverket Barn i Behov. Många kallar oss förening men vi betonar föräldranätverk eftersom vi är oregistrerade och därför också saknar fondering. Vi har alla barn med funktionsnedsättningar inom npf och extremt svårt att få till en fungerande skola. Men vi kunde lika gärna betona det professionella nätverket Barn i behov. Vi har förenat våra yrkeskompetenser och satsat dem i nätverkets tjänst, och tillsammans har vi den mest sammansatta och heltäckande bilden av situationen för barn med npf i Sverige idag.
Personer med kognitiva, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är överrepresenterade i alla problemgrupper i samhället, på grund av sina obehandlade och missförstådda svårigheter. Historiska, politiska och ideologiska skäl ligger bakom låga kunskaper om npf och en organisering av skola, vård och omsorg som inte fungerar för just dem. Ungefär samma faktorer som i drev utvecklingen i Stockholm har visat sig gälla oavsett kommun. Under de senaste åren har vi pressats maximalt under en ny lagstiftning, nya ideologier men en gammal organisering, där typiskt nog inte någon enda del haft gruppen npf i fokus. Ingen enda enskild tanke – varken god eller ond – ligger bakom den extrema situation som råder nu. En mängd andra intressen och grupper har drivit utvecklingen, som likt stora kugghjul klämt barnen med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och deras familjer allt hårdare, utan att egentligen ens se dem.
Skolans organisering upptar istället mycket av debatten: skall det vara kommunala skolor eller friskolor, skall det vara EN skola för alla eller måste vi ha särlösningar? Olika politiska, ekonomiska och ideologiska intressen kämpar och strängt talat alla kan visa upp någon forskning som stödjer just dem, men det balanseras inte av barnets perspektiv och behov. Barn med npf utgör en stor del av gruppen barn som inte går i skolan. Hur stor vet vi inte men regeringen har tillsatt en snabbutredning eftersom situationen är alarmerande och fenomenet kryper stadigt ner i åldrarna.
Den här bloggen kommer, i alla fall inledningsvis, att handla mycket om det jag lärt mig under de här snart tre åren. Jag har arbetat oupphörligt med att försöka förstå situationen och även påverka utvecklingen. Målet har varit att styra fel till rätt och jag har ofta undrat om jag någonsin skulle känna att jag kom i någon slags mål. Det är svårt att definiera mål när det finns så mycket att göra och så många som lider. En uttolkning av skollagstiftningen som gör att barn med mycket svåra funktionsnedsättningar i praktiken går till en skola som inte garanterar dem några andra rättigheter än vilket barn som helst måste vi i alla fall få ändrad. Det målet är nu uppnått.
Den 21 januari 2016, tre år efter den förödande uttolkning av skollagen i den högsta förvaltningsdomstolen, överlämnade Utbildningsdepartementet en lagrådsremiss som föreslår ett förtydligande av skollagen. Tilläggsbeloppet skall vara individuellt bestämt utifrån barnets eller elevens behov, och det kan lämnas för extraordinära stödåtgärder som ett barn har behov av i undervisningen. Syftet med åtgärderna är att säkerställa att enskilda huvudmän för förskolor och skolor får de resurser som behövs för att tillgodose varje barns och elevs behov av särskilt stöd. De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 2016.
