#barnibehov – Signerat Malin Holm

Tänk dig!

Vad är det som gör att detta bara fortsätter? Hur kan en tydlig förändring som inkludering av alla barn, som kan dateras och hänföras till en viss lagförändring, som fått så förödande konsekvenser för barn med autism och deras familjer; deras och deras föräldrars hälsa, barnens lärares hälsa, primärvården, BUP, psykiatrin, föräldrarnas arbetsgivare, socialtjänsten som sitter med en grupp barn som de inte kände till för tio år sedan, ungdomsvårdsskolor som inte alls är byggda för den här gruppen barn men som hamnar där eftersom skolfrånvaro numera är grund för omhändertagande av barn … bara få fortsätta? Nu när det gick så fullständigt åt helvete.

Tänk dig detta. Du är en helt vanlig person med ett ganska ordinärt liv. Du får ett barn med autism. Det är en liten chock i sig, innan du har lärt dig, men den stora chocken kommer när ditt barn skall börja skolan. Det finns nämligen ingen skola som lämpar sig för ditt barn, ditt barn som saknar förmåga att göra överslag och dra sannolika slutsatser baserat på sammanhanget, och som därför mår psykiskt dåligt av en otydlig miljö. Får panik när saker förändras eftersom de varje gång det sker, slungas ut i totalt kaos. Vad gäller nu? I deras värld kan fem minuter som inte blev fem minuter, nu lika gärna vara ”för evigt”. På allvar! Troligen har ditt barn också intrycksallergi och behöver en rätt stimulansfattig miljö. Har du varit i en vanlig lågstadieklass?

Tänk att ditt barn blir psykiskt sjukt av att vistas i den här rätt ordinära skolmiljön. Varje dag ringer skolan dig på jobbet och berättar hur dåligt ditt barn mår i miljön och att du måste komma. Du försöker föreslå åtgärder och förändringar men det ändrar inget, de kostar för mycket eller de upprätthålls inte ”Vem har du tänkt dig skall tillrättalägga det här i framtiden?”, eller så är det bara på tok för mycket och för många barn för att en pedagog skall hinna göra allt så tydligt och förutsägbart som ditt barn behöver.

Ditt barn mår allt sämre och börjar vägra gå till skolan. Gråter varje kväll i total ångest. Sover inte. Slutar äta. Vill dö. Du är desperat, anmäler skolan till Skolinspektionen för att de inte sätter in rätt stödinsatser – de du har förklarat och föreslagit sedan dag 1. Det är dessutom så feed-backsystemet är tänkt att fungera. Alla uppmanar dig att anmäla. Som ett brev på posten anmäler skolan dig till Socialtjänsten. Det förklaras att det är av omsorg om er eftersom ni har det så jobbigt, men vad anmälan i grunden rent juridiskt betyder, är att du är anledningen till att ditt barn far illa och att Socialtjänsten nu uppmanas att utreda dig.

Socialtjänsten har noll makt över vad som sker i skolan. Ibland hjälper de er eftersom er situation hemma har blivit ohållbar, men oftast avskriver de bara anmälan eftersom de ser att det är skolan som inte har gett rätt förutsättningar från början och att ditt barn blir sjukt av miljön, eftersom barnet har en FUNKTIONSNEDSÄTTNING. Tills nästa anmälan kommer och allt upprepas. Kanske erbjuds du din åttonde föräldrautbildning. Tackar du nej bevisar det att du är en dålig förälder, som inte bryr dig om ditt barn. Ibland är det Skolinspektionen som anmäler dig. Baserat på att ditt barn inte går i skolan. Du blir dessutom belagd med böter av kommunen för att ditt barn inte kommer till skolan. 5000 kr i veckan. Det är nämligen föräldrars lagstadgade ansvar att barnen kommer till skolan, även om skolan gör dem sjuka.

Tänk dig det. Tänk dig hur ditt liv ser ut nu. Hur det går med först och främst ditt barn, och barnets syskon, men också ditt jobb, din hälsa, din ekonomi, ditt äktenskap???

Tänk dig.

https://www.dn.se/nyheter/sverige/anna-11-fick-inte-stod-av-skolan-varit-hemma-i-tva-ar/?

Inte vårt fel att våra barn är hemmasittare

Enligt läroplanen som kom 2011 skulle elever med autism över en natt inkluderas i vanliga skolan. Särskilda undervisningsgrupper lades ner i hela landet. Samtidigt introducerades en läroplan som i vida högre utsträckning än tidigare betonade förmågor som skall uppnås, som att kunna reflektera omkring sin kunskapsinhämtning och utveckling och detta utifrån ett stort kunskapsinnehåll och i samtliga, även praktiskt-estetiska ämnen. Förmågan till eget kunskapssökande och eget organiserande och drivande av skolarbetet betonades också. Klasserna är stora och lärares ansvar för att anpassa undervisningen till alla olika elever ses som den självklara lösningen. Vidare införs en betygsskala som i praktiken börjar på medel (E har ett meritvärde motsvarande 10p och A ett meritvärde på motsvarande 20p. Det är alltså lika långt mellan F och E som mellan E och A). Allt under E är icke-godkänt och kan leda till att även elever med full närvaro och som anstränger sig ändå går ut skolan utan behörighet att söka till gymnasiet. Det lägsta betygskravet E baseras liksom resten av betygen i hög grad på förmågor.

Det är skolans ansvar att se till att eleven når kunskapskraven. Extra anpassningar och särskilt stöd skall ges till den som behöver så att de minst når kunskapskraven. Kostnaderna för extra anpassningar och särskilt stöd skall tas från marginaler i skolpengen som rektor har ansvar för att omfördela till de elever som behöver. Elever med ”ett omfattande” behov av särskilt stöd kan skolor söka pengar för, sk tilläggsbelopp (TB). Detta gäller iofs friskolor men lagen har en likvärdighetsprincip som innebär att i praktiken fördelas pengar till kommunala skolor på samma sätt.

När lagen sjösätts beskrivs det också att kommuner inte får ha resursskolor med egna skolledare, så dessa läggs ner, t ex S:t Örjans rektorsområde i Stockholm där 500 elever går, som nu skall gå i inkluderande skolor. Samtidigt säger dock lagen att friskolor får vända sig till elever i behov av särskilt stöd men platserna räcker inte och resursskolor är framför allt en storstadsföreteelse. I t ex Stockholm översvämmas dock de resursskolor som finns av elever med AST som inte klarar den vanliga grundskolans krav. Dessa skolor bygger sin budget på TB men politikerna är förskräckta över den starka tillströmningen och mängden TB som måste betalas ut. 2012 kommer lägligt en HFD dom som slår fast att TB inte gäller för aldrig så omfattande behov av särskilt stöd om dessa gäller i undervisningen. Gränsdragningarna blir stenhårda och bygger på kriterier som låter som LPT ”farlig för sig själv och andra”. En enig nämnd beslutar i Stockholm att alla TB skall omfördelas till den vanliga skolpengen under en treårsperiod. Efter 2016 skall inga resursskolor få mer pengar än andra skolor vilket i praktiken betyder konkurs då samtliga elever där har omfattande behov av anpassningar och särskilt stöd och ingen sån skola kan överleva. Vissa skolor stänger omedelbart 2013.

Hade då pedagogerna eller rektorerna på något vis förberetts för uppgiften? Nej. Tvärtom hade ju elever med t ex AST under en längre tid gått i egna grupper och kunskaperna var låga. Dessutom var de som låg bakom den nya läroplanen och tongivande i hels systemet, mot att benämna elevers olika behov och svårigheter vilket anses som stigmatiserande och att det skapar låga förväntningar på elever, pekar ut elever som problem istället för att driva en skolutveckling av skolor så de kan inkludera alla barn. Inte heller på lärarutbildningarna lärs fortfarande idag ut någon specifik didaktik för elever med t ex AST. Så summa sumarum skulle barn med AST gå i vanliga skolan på samma villkor som andra barn, uppnå samma krav och på samma tid, men utan att deras lärare fick veta något mer specifikt om deras behov eller hade några speciella verktyg att bemöta dessa, i en skola med höga krav på social kompetens och exekutiva funktioner.

Resultatet blev att alla elever med AST och deras föräldrar plötsligt befann sig i fritt fall. Ett gigantiskt experiment med inte så lite felaktiga föreställningar som spreds, som t ex att barn uppnår sämre resultat i särskilda undervisningsgrupper, en uppfattning som byggde på forskning på barn och vuxna med IF, och drog undan mattan under fötterna på familjer som redan var lite omtumlade av att ha fått barn med en funktionsnedsättning. Sveriges Radio ger under en hel höst i studio 1 en serie under hashtaggen #kaosklass som handlar om det kaos ”vanliga” barn och föräldrar upplever när klasserna skall inkludera elever med funktionsnedsättningar och utan tillräckligt stöd. Det här är en nationell kris som pågått och pågår och vi som är föräldrar till barnen med AST och andra NPF har fått organisera oss och arbetar oupphörligen för att våra barn skall få sin lagstadgade rätt till skola. Parallellt uteblir allt fler barn med AST från skolan, frånvaroproblematiken kryper neråt i åldrarna. Medan problematisk skolfrånvaro i högstadiet kan bero på varierande orsaker handlar skolfrånvaro i lågstadiet om autism. Föräldrar får betala vite och många har upp till tio orosanmälningar på sig. De får veta att de behöver utvecklas i sin föräldraroll, lära sig sätta gränser, och de ska inte ha det för mysigt hemma heller för då blir barnen inte motiverade att gå till skolan. ”Hemmasittande” barn med autism är på vissa håll den största gruppen orosanmälda barn hos soc, en grupp som inte existerade där för 10 år sedan. Inte bara elevernas utan också lärarnas situation är omöjlig, och i sin desperation drar de sig inte för att raljera på sociala medier om hur de förväntas stödja och anpassa sig till alla möjliga och omöjliga behov. Föräldrarnas krav på skolan eller anpassningar till sina barns funktionsnedsättningar uppfattas ofta som bevis på att de är problemet.

Gruppen frånvarande barn är mycket, mycket stor. 5500 säkra fall av långvarig, icke-förklarad frånvaro enlig Kalla Fakta i december förra året. Föräldranätverket barn i behov som organiserar de föräldrar som försöker påverka utveckligen får nya medlemmar varje dag och har fått så i åratal. Gruppen Barn i Behov Hemmasittare växte lavinartat när Kalla Fakta sändes liksom nu när en artikel också publicerats i Aftonbladet i nätverkets namn. Och de berättelse föräldrar har med sig är så tragiska, så uppgivna, så oroliga och bittra.

Det är i ljuset av detta som Karlbergs ord ”bita ihop” skall ses och att den reaktion som följde blev så stark. Det är att strö salt i öppna sår och det orsakar en stor skada. Läs kommentarsfältet till artikeln i Aftonbladet t ex och se hur människor kämpar. https://www.aftonbladet.se/…/inte-vart-fel-att-vara…

Om nyttan av en åtgärdsgaranti för tidigt stöd i skolan 2

När vi fick veta att vi fick plats på resursskola var en av de få gånger jag har gråtit över oss – och jag grät av lättnad. Idag tar vår skola dock inte längre emot några barn i lågstadiet. De har inga ekonomiska möjligheter till det eftersom ersättningarna för fritids är så låga, och små barn går halva sin skoltid på fritids. Och jag möter föräldrar överallt – inte bara inom nätverket Barn i Behov – utan husläkaren, uppdragsgivare och kunder, överallt i samhället, som har barn i lågstadiet som inte får stöd.

Föräldrar som känt till och försökt uppmärksamma skolan tidigt på de behov deras barn har eftersom de enligt förändringarna i den nya skollagen från 2011 är helt hänvisade till vanliga grundskolan, som har få eller inga särskilda undervisningsgrupper för de små barnen. Där kraven är enorma på enskilda lärare att kunna ge individuellt anpassat stöd till en stor grupp barn i samma klassrum. Dela gruppen på längden, bredden och tvären eller vad ni vill – statistiken talar ändå sitt tydliga språk. Enligt autism och aspergerförbundet är hälften av flickorna frånvarande redan i lågstadiet.
Föräldrar som kämpar och sliter för att få stöd så att deras barn kan gå i skolan och de själva kan sköta sina jobb. Men det går inte! Varken det ena eller det andra. För det finns inte tillräckliga strukturer för att stöd skall komma.

Jag känner föräldrar – tuffa, duktiga, kompetenta föräldrar med självförtroende som tänker att ”detta måste ju gå, vi vet ju vilket stöd som behövs” som själva gör myndigheternas jobb och får ihop alla samverkansmöten på skolan där alla intygar behovet och rektor uttalar att ”jo men det är väl aktuellt med ett åtgärdsprogram i alla fall”. Barnets lagstadgade rätt. Och sedan händer lik förbaskat inget. Det senaste jag hörde om just den förälder jag tänker på är att hen nu kommer att vara tjänstledig. Vad skulle ni göra? Vad skall vi alla göra?

Olika förslag från ursprungligen lärarförbundet och alliansen, skolkommissionen och många andra, har bakats ihop till förslaget om en läsa- skriva- räkna- garanti. För att så många elever går ut skolan utan kunskaper i de viktiga kärnämnena, men också för att de kan fungera som en indikator redan tidigt på att nåt är fel som måste leda till åtgärder – garanterat – och där lärarens röst skall vara det som avgör! Det kommer inte att fånga in alla men ändå bli oändligt mycket bättre, och också driva ett nytt sätt att tänka och agera. Tidigt!

Nu måste det förverkligas eller så måste de partier som plötsligt sätter P berätta vad annat som skall förbättra den katastrofala och för Sverige helt ovärdiga situationen. Vi har inte mer tid att förlora! Det har gått snart fyra år sedan bilden av mig och Sigge i en artikel i Metro, som handlade om hur svårt det varit att få skolan att förstå vad han behöver. Sigge är idag en decimeter längre än jag, men jag ser inte att det blir bättre. Vi har sån tur som har vår resursskola men nu måste jag gråta för de andra jag möter.

Så rösta ja eller bege er till förhandlingsbordet och arbeta tills vi har ett hållbart förslag. Det här är inte rätt fråga för partier att profilera sig inom – ansvaret delas av alla för den situation som har skapats, utifrån den helt oförberett ”inkluderande skolan” tillsammans med mångåriga besparingar, för de barn som inte passar mallen utan som har behov av ”särskilt stöd”. Ansvaret för att den skall lösas också allas, så bara gör det!

Om nyttan av en åtgärdsgaranti för tidigt stöd i skolan

Kommentar till https://www.svd.se/garanti-kan-ge-en-viktig-tidigare-hjalp-till-barn

I och med den nya skollagen skulle alla barn inkluderas i vanliga skolan. Ren propaganda spreds om inkluderingens förtjänster och helt utan att betona vilket hårt arbete på alla nivåer som ligger bakom att skolan kan utrustas för att möta alla barn, mer eller mindre tillsammans.

Samma skollag delegerade dock ansvaret till rektor, som också gjordes till chef över elevhälsan. Läkare som tidigare haft ansvaret kunde helt uteslutas eftersom kraven på medicinsk expertis idag inskränker sig till sjuksköterska. Det innebar i praktiken att en av de mest genomgripande förändringarna inom skolan, och som fördes fram som viktig för hela samhällets demokratiska utveckling, delegerades till en handfull personer utan utbildning i de olika behov hos barn som skolan skulle komma att behöva möta för att kunna undervisa alla, och samtidigt bakbundna av hårda budgetkrav och överhopade med andra uppgifter.

Så mycket moraliserande, propaganda och ansvarsundvikande har följt i spåren där de vanligaste är att det är den enskilde läraren som skall anpassa undervisningen, och att huvudmännen inte ska göra något för ”ansvaret är delegerat till rektor” (pröva den i näringslivet så får ni se. På VOLVO kanske – ”Det kommer ut 10% bilar ur fabriken som inte funkar som de skall. Ja men jag har delegerat ansvaret till platschefen så det är inget jag kan göra åt saken. Jag kan ju inte lägga mig i fabrikens interna arbete.”)

Ungefär samtidigt beslutades också att endast elever med intellektuell funktionsnedsättning skall gå i särskolan, autismspektrumstörning eller ej. Just barn med autismspektrumstörning och andra neuropsykiatriska tillstånd betalar som enskild grupp det allra högsta priset för dessa samtidiga förändringar. Plötsligt skulle en skola utan möjligheter till särlösningar, utan kunskaper och ofta utan skolläkare som kan guida, undervisa elever med stora behov av just kunskap och anpassningar för att klara av att ens vistas i skolan.

Den här ekvationen har inte gått ihop. Konsekvenserna är långtgående och helt förödande och kallar på många åtgärder och det snabbt. Barn i behov av mer anpassningar och andra typer av stöd, än skolan är vana vid och beredda på, far mycket illa i skolan och kaosar, vilket dessutom gör att andra barn och lärare också far illa. Lägg till det ett betygssystem som med förödande precision utesluter just den här gruppen från att kunna få godkända betyg, med de höga kraven på abstraktionsförmåga och reflektion inom samtliga ämnen.

Att säga att en garanti inte kommer att fungera för att den inte i sig ger ökad kompetens eller mer resurser är en fatalistisk inställning till en situation som alla bär ansvar för och som måste adresseras nu, kosta vad det kosta vill. Det är inte detaljkontroll som behövs men ett ökat engagemang och ansvarstagande från huvudmännen omkring hur skolan redan ifrån de tidiga åren skall kunna fungera för alla. För det behövs prestigelöshet, kunskap och samarbete mellan alla nivåer. Innan vi har en bättre situation är det inte rimligt att fortsätta hävda ”skolans inre arbete”, ”rektors ansvar” och ”tillit till lärare”. Detaljstyrning leder förvisso till passivitet, men större uppgifter än en har mandat och förmåga till leder till uppgivenhet och utbrändhet, och sjunkande ideal, och det ser vi nu.

Skolor och lärare resignerar i kaoset och ropar på hårdare tag och vi har plötsligt en diskussion omkring hur mycket våld som lärare får använda, och små barn som upprepat hålls fast med fara för deras liv. ”Hemmasittande” barn med autism är en helt ny grupp inom socialtjänsten och orosanmälningar av föräldrar för att få tillgång till socialtjänstens resurser är idag en ovana som helt urholkar rättssäkerheten för de barn som verkligen är utsatta för övergrepp. Långvarig skolfrånvaro har blivit grund för LVU och barn med autism hamnar på ungdomshem – en verklig katastrof. Jag ser framför mig att barn med utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar som autismspektrumstörning är nästa grupp som Sverige kommer att måste be offentligt om ursäkt, om 20 år eller så.

Svart bild. Svar ja. Gäller den alla? Svar nej. Men väldigt många med autismspektrumtillstånd. Vissa skolor har klarat av den svåra uppgiften bättre, enligt utredningar för att de haft nog med kompetens, tillitsfulla samarbetsrelationer och ett gemensamt ansvarstagande, prestigelöst ledarskap, bättre tillgång på lokaler, en mer stabil tillgång på erfarna pedagoger. Men siffrorna talar sitt tydliga språk. Enligt en färsk medlemsenkät från Autism- och Aspergerförbundet är hälften av flickorna i deras målgrupp nu frånvarande redan i lågstadiet.

En olikvärdig elevhälsa drabbar dem mest som behöver den bäst

I september 2015 deltog jag i en hearing anordnad av skolläkarföreningen. Syftet var att ”lyfta fram bristen på likvärdighet i elevhälsan mellan olika skolor och regioner, som främst drabbar de elever som behöver elevhälsan resurser bäst; exempelvis invandrade elever som ofta har hälsoproblem som påverkar skolgången och saknar grundläggande vaccinationsskydd. Det är drabbar också elever med behandlingsbara svårigheter som dyslexi eller neuropsykiatriska diagnoser som upptäcks sent eller inte alls.”

Jag satt i Panel 1 ”Brukare och profession” som aktiv i föräldranätverket Barn i Behov. Jag beskrev att vi delar skolläkarnas oro och det kaos våra barn kastats in i, i och med inkluderingsvågen utan förberedelse och ofta utan tillräcklig elevhälsa. När det var dags för Panel 2 ”Beslutsfattare och mundigheter” valde de dock att förbigå föräldraperspektivet med tystnad. Efter seminariet uttrycktes i mail även frustration över den ”svarta bild” som förmedlats och hur det hade varit bättre om goda exempel getts mer utrymme. Träffad som jag kände mig svarade jag, och nu publicerar jag svaret här eftersom jag tycker det är relevant.

”Tack Josef, (Milerad, docent, skolöverläkare; vetenskaplig sekreterare skolläkarföreningen) för den ambitiösa, viktiga och fint ordnade dagen.

Jag tycker det blev tydligt att vi företrädde olika perspektiv eller bilder, och det är ju inte heller konstigt en dag som avhandlar den ojämlika elevhälsan.

Som brukare och företrädare för en grupp som far illa i Sverige nu och som skulle ha stor nytta av en fungerande elevhälsa, känner jag dock att det är av central betydelse att ledande sociala- och skolmyndigheter tar det faktum att elevhälsan bara fungerar för vissa, inte för alla, på stort allvar. Jag vill gärna förklara var jag kommer ifrån och varför mitt perspektiv inte är så ljust.

Av presentationen framgick mycket tydligt att det inte är sådana saker som vaccinationsprogram som blir lidande, utan t ex att adekvat identifiera och delta i arbetet med att kompensera för barn och ungdomar i omfattande behov av särskilt stöd och extraordinära anpassningar.

Som representant för Barn i behov – en spontant sammankommen grupp bestående av tusentals föräldrar ifrån 150 kommuner med det gemensamt att vi tvingas kämpa på heltid för att våra barn med autismspektrumstörningar (AST) och ADHD av svårare art, och ofta i kombination, skall få en fungerande skolgång – ville jag bekräfta skolläkarnas oro på den punkten.

Det är en grupp elever som inte tillhör särskolan, inte tillhör specialskolan, och där skolmyndigheterna ser med klar skepsis på särlösningar som ges en mer permanent form. Samma dag som hearingen släppte Skolverket en rapport om skolans förmåga att möta elever med funktionsnedsättning. Rapporten gör bland annat klart att fungerande elevhälsa är en viktig framgångsfaktor. Så även ämneskompetenta lärare med kunskap om funktionsnedsättningen.

Autismkompetens till exempel, är dock högt specialiserad. Kommunikationssvårigheter, bristande förmåga att förstå andras tänkande (theory of mind), svag förmåga att generalisera och se samband (central koherens), samt i en majoritet av fallen förekommande svårigheter omkring sensorisk bearbetning och sensorisk överkänslighet gör att anpassningar måste ske med precision. Pedagogerna, även specialpedagogerna, har ingen självklar kunskap omkring funktionsnedsättningar och därför behöver de en fungerande elevhälsa där läkare, psykologer och andra kompetenser finns tillgängliga även för att hålla sig à jour med den snabbt framväxande forskningen och för att sprida dessa kunskaper i skolan som en del av elevhälsoteamet.

Rädslan för stigmatisering får inte slå över i försummelse utan ett tidigt stöd kräver adekvat identifiering av stödbehov och insatser. Annars riskeras snabbt elevernas psykiska och fysiska hälsa.

Regeringen har nu tillsatt en särskild utredare pga tecken på en ökande problematisk skolfrånvaro, som också kryper neråt i åldrarna. Radikalt förändrade regler och beslut med grund i skollagstiftning, inkluderingsideologi och tilläggsbeloppslagstiftning rör i synnerhet gruppen med funktionsnedsättningar av neuropsykiatrisk art, som därför är överrepresenterade i gruppen med problematisk skolfrånvaro. De stannar helt enkelt hemma för att skydda sig mot kaos och utbrändhet i en skola som inte är anpassad för dem.

Andra grupper med funktionsnedsättning inom särskolan och specialskolan får lagens stöd att skapa anpassade särlösningar som gör att barnen kan lägga sin energi på sina studier, inte på att överleva i en miljö som inte är anpassad till dem. Rörelsehindrade, hörsel-och synhindrade, de med grava språkstörningar … men inte t ex elever med autism som vi kanske skulle kunna kalla neurohindrade. Där beskrivs särlösningar som olyckliga, akuta och tillfälliga. Detta är i dagsläget en aktiv policy ifrån skolmyndigheter och min poäng är då att det måste vara en lika aktiv policy att garantera dessa barns säkerhet och framtid genom någon form av garantier för att de identifieras adekvat – och där spelar elevhälsan en central roll också genom sin möjliga pedagogiska funktion. Inte minst när det gäller att avgöra om och hur mycket en elev kan gå i sin vanliga klass – en bedömning som skollag och myndigheter är ytterst vaga omkring hur denna skall gå till och på vilka grunder bedömningen skall göras.

Statistik finns från både Autism- och Aspergerförbundet och riksförbundet Attention som visar att t ex hälften av Attentions medlemmar inte vill gå till skolan, över hälften av Autism- och Aspergerförbundets ungdomar når inte gymnasiekompetens, föräldrar till barn med autism och ADHD har betydande problem med stress, utmattningsdepressioner, är tvingade att arbeta deltid och kan i värsta fall bli av med jobbet och det vanligaste skälet till detta är svårigheterna att få barnens skolgång att fungera. Detta är akuta problem och det är inte förenligt med barnkonventionen att låta detta fortgå i förhoppningen att det på sikt skall öka skolans inkluderande förmåga. Svart bild – ja för vissa är den nattsvart. Det är det som ojämlik betyder.

Hälsar vänligen

Malin Holm

Förälder, psykolog

Aktiv i nätverket barn i behov”